spekulera

Wiii vad fort det går, det går så in i bomben fort.. Blir jag gammal i samma takt? Är det nu man ska njuta och leva livet? Det gör man väl också förstås men jag inser samtidigt att det är fredag imorgon igen. Veckorna bara springer iväg, måndag---fredag---söndagsmys åsså måndag---fredag---söndagsmys och så spriger det på det är mitten på oktober redan och jag får inget vettigt gjort heller? Fast å andra sidan är jag lycklig och glad men det är det här att jag inte riktigt hänger med..

 

Det är fortfarande kaosartat på jobbet, jag skulle kunna jobba nästan dygnet runt. Andreas jobbar också för fullt, man får hoppas att kanske tomten kommer med nåt fint? Eller att det blir peng över så vi kan unna oss nåt? Det blir det väl jämt bara man vill? Men jag vill inte jobba och inte leva i nuet heller det är ju nu vi har en liten liten sötnos på snart 1 1/2 år och det är nu vi är unga? För inte är man lastgammal när man är 33? ..fast det springer på som sagt :) Alltså jag vill inte vara arbetslös! Och det är väl fint att vi har chansen att kunna jobba. Jag har inte sagt att jag fått en ny tjänst heller, fast det är på samma men jag är nu Kundtjänstchef hur fjantigt det nu än låter så är det väl ett steg i rätt riktning? För mitt CV iaf?

 

Annars då om jag ska berätta vad vi gjort sen sist? Vi var till Farsta och badade i lördags, det var jättemysigt :) De har precis renoverat och hade ett litet äventyrsbad för 0-6 åringar. Signisen trivdes som attans. Innan vi gick till äventyrsbadet var vi en stund i bassängen. Även om vi inte tar oss iväg till badhuset så ofta så minns hon hur man gör. Hon bara lyser och drar sig upp på kanten för att ivrigt hoppa i. Ibland känner jag att hon inte hinner fundera eller ens tänker på om mamma eller pappa finns där för att ta emot när hon dykt ner i plurret. Hon skriker av lycka av att få plöja igenom vattnet från den ena till den andra föräldern. Jag är stolt och det känns så bra att vi badade med henne så mycket när hon var liten. Jag önskar henne inte att må och skämmas som jag gjorde när jag var liten, jag var så rädd. Rädd för vattnet, rädd för att råka nudda botten, för där bodde det ju "blodiglar som äter barn". Hur fjantigt det än låter så satt det präntat i mitt lilla huvud i många många många år.

 

Hej alla!

Jag tänker inte ursäkta mig att jag inte skrivit, det blir lixom så varje gång då. Men jag sitter vid datorn hela dagarna och ids inte sitta här när jag är ledig också. Det finns massa annat viktigt att göra som att fixa trixa och framför allt vara tillsammans med Signis!

 

Det är "lite" smått kaosartat på jobbet och jag tål inte att vi ligger med backlogg. Så i förra veckan och igår jobbade jag först som jag ska sen hem och grejsa och bada med liten och sen nattning sen Wrrrooom! Iväg med bilen till jobbet. Där har jag suttit till mitt i natten och städat för att det ska bli en human arbetssituation för mina medarbetare. Tack o tack att jag inte förhandlat bort min övertid!

 

Å rygg-fan! Ska vi inte ens snacka om, Liljeholmens Kiropraktorklinik och jag är väl kända för varann.. men det vill inte ge sig! Nu kan jag sitta här och vara tuff men däremellan är jag liten och klen och bara vill gråta! Stackars de som alltid har det såhär, jag har förhoppningsvis bara en svacka. En som känns fööör lång! Jag vill vara mig själv! Träna, skratta, busa och vilja ta i och inte vara klen :( Det enda positiva är att jag tappar vikt, men det är säkert bara muskler med tanke på att jag rör mig minimalt. Jag som annars brukar gå över en timme varje morgon, springa trappor upp och ner, springa en gång extra för att det är bra. Packa ryggsäcken mer än full för att det är schysst att ha stark rygg. Köra skiten ur alla andra på gymet, bara vägra ge mig fastän kroppen skakar och jag vill spy för att jag är helt slut under nåt riktigt Combat-pass osv. Men nu? Slö! Grinig! Ful! Plattrumpad! Spänd! Pillerknarkande! Snälla ge mig min rygg tillbaka!! 

 

Jaha, det här var väl ett upplyftande inlägg? Men jag ska inte klaga. Det finns förstås de som har det värre, mycket värre. Men det är ju som alltid så att man klagar fastän man inte borde.

 

Men allt är inte fy skam med mig, jag har hur tokigt det än låter varit på militärövning också, 4dagar ute i friheten med min gröna familj. Jag försökte att inte gnälla men jag var inte mig själv, "snälla kan du hjälpa mig med det där? Kan du lyfta upp det? ...."  Annars var det som alltid roligt, fast jag hade separationsångesten STOR! Utan Signe från onsdagmorgon till måndagmorgon. Men det gick! Hon var glad att se mig och klappade händerna när hon fick ett mms på mamman i gröna kläder..-mammmma! mammmma! :)

 

Sen har jag jobbat och jobbat, det lär väl inte ha undgått någon att ett bolag med liknande verksamhet som jag jobbar i har gått i konkurs. Fast i helgen som var, var jag bara in på jobbet 1 timme för att fixa en akutgrej. Sen var jag tillsammans med min familj HELA helgen!

 

Förra veckan hade jag en liten eftermiddagsdejt med Jennie och Liv också. Det var givande jag lär öppna mitt hjärta ang det en anna dag, men Jennie har alltid varit min jobb-life-pepper så det var härligt att få bjuda på kaffe och farmors kladdmuffins. Ja farmor och farfar var här när jag var uppe i Norrland. Det hade inte gått annars, Andreas hade jour på jobbet så jag är så tacksam att de ville ställa upp som barnvakt trots avståndet på knappa 50 mil. Tack snälla!