spekulera

Puuh!

 

Det var skönt att skriva av sig, faktiskt. Så nu kommer jag att bara köra på o kanske inte snacka så mycket om det som händer inuti mig utan det som är mest värt för mig å vem är det då.. jo fröken fialotta kärleksbarn!

 

Hur kommer man igång efter att ha tappat bort sig själv? Jag som inte e sån eller hur är en sån? En som tappar bort sig själv o som ramlar och nu bara väntar på att hitta sig själv igen.

 

Jag kanske inte borde öppna mig o snacka eller så kanske det är det som är medicinen? Jag är inte så där att jag snackar om det som hänt eller känner att jag vill, jag skäms nog inuti, men vad som, nu är jag ju här som en looser, eller en som bara föll och nu läker mig själv, som det såfint heter och det tar tid.. Så säger proffsen som vet o vad vet jag? Mer än att jag inte är mig själv, är som i ett skal, apatisk o bara vill vara Åsa igen. Jaha kanske du undrar, jaha säger jag med. Men jag har jobbat över mig själv, stressen o pressen på att fixa allt utan att dygnet har mer än 24 timmar knäckte mig. Torsdag den 20/12 hände det, det var som att vrida på en kran, jag grät o kunde inte andas, det ville inte sluta, hur mycket jag än försökte.. det gick bara inte. Jobbet snappade upp allt väldigt snabbt o skickade mig till läkare. Stress o panik! De sjukskrev mig mot min vilja, jag kunde bara inte tro det! Men efter ett par dagar så kände jag, hallå? Eko? Tomt? Jag orkade inget, försökte för alla hålla skenet uppe, det var ju jul o sen följde nyår.. tillbaka till läkaren, hon ville inte friskskriva mig o jag då? Nää, jag vet ju inte var jag är nånstans? Vilse i mitt eget liv? Var e jag? Jag som är en glad tjej o som vill så förbli o som älskar att skratta o prata strunt, nu har jag ingen lust till nåt. Mer är att jag Vill vara mig själv, nu! Mer än gärna igår.. men vad sjutton det går bara inte hur mycket jag än försöker..

 

Hur kunde det bli såhär undrar du? Å jag vet, men jag hade ju ett mål o det var att tokjobba o fixa allt, allt, allt. Målet var fredag den 21/12 men jag föll o har inte kommit upp än.. Jag har jobbat alldeles för mycket, jag har skyndat dit tidigt, då jag inte lämnat på dagis, jag har jobbat in på sena natten, de dagar jag inte hämtat på dagis, då jag hämtat har jag försökt att vara tillsammans med Signe o Andreas typ 10 gånger mer effektivt än vad som är möjligt, då hon skulle nattas har jag återvänt till jobbet för att sitta där alldeles för länge för att vårt team skulle vara på banan.. jag har haft med mig datorn hem, jag har jobbat på helgen, när min familj sovit. Jag har slutat träna, eller det har jag inte valt medvetet, men det har inte funnits en enda liten stund då jag känt att jag kunnat prioritera det. När jag varit på jobbet har jag haft dåligt samvete för att jag inte varit hemma, när jag varit hemma har jag haft dåligt samvete för at jag inte varit på jobbet osv osv.. Å nu sitter jag här, sjukskriven..Var det värt det? Att bli såhär? Nej, stopp! Absolut inte men jag är inte rädd att ta i o kämpa o jobba, det har jag aldrig varit. Det brukar funka, man brukar fixa det bara man vill. Å tokjobbar man så brukar det funka, man brukar få ihop det. Men nej, inte den här gången.. Nu bara längtar jag efter mig själv. Jättemycket! JättejätteTokmycket!!

 

Nog om det, men då vet du. Å om du frågar hur jag mår så mår jag inte alls, men jag ska fixa det! Finns inget annat som är värt nåt! Jag vill ju vara bäst, ha koll på allt o samtidigt vara världens bästa mamma åt lillis o samtidigt vara den bästa sambon till min prins o dessutom ta hand om mina nära o kära.. Men det viktigaste just nu är, jag. Jag o Signe o Andreas. Det andra måste få vänta å gör det inte det så var det ändå inte värt nåt.