Vinter? Vår?
Goddagens!
Sen sist, visning av lägenheten, funderingar och val. Men nu är den såld och vi ska flytta om allt går vägen går vårt lass 26e april, eller tillträdet till den nya satte vi den dagen för att komma igång åtminnstonne. Den 3maj flyttar de nya lyckliga ägarna in i vår fina gamla, alltså den här lägenheten in så då kommer jag bara kunna glutta in utifrån. Jag vet att det är vårt val att flytta, men när man trivs så himla bra som vi nu gjort dessa 4,5 åren så känns det i hjärtat. Tänk om man kunde ta med sig sin balkong, sitt badrum, sin bänkskiva i köket, ugn och mikro, sina garderober, hörnläget.. ja då skulle det inte vara några ledsna miner eller tankar. Men det kommer bli bra, absolut. Fast är man en spekulerande tjej som jag så är man.
Sen har vi haft förlovningsdag i kärlekens tecken med god mat och pussar
Sen har jag blivit mer o mer Åsa igen och börjat jobba, här säger jag bara intressant och roligt men även många funderingar. Efter det som hände i slutet på december och samtalen jag för med världens bästa beteendevetare så är det inte bara att "köra på" som alltid. Jag försöker välja att göra mer det jag vill än det jag måste. För många måsten, eller uppgifter jag alltid annars tagit på mig har jag gjort för att jag tycker att jag är bra på det, jag ser vad som måste göras eller förberedas nu för att underlätta för alla i ett senare skede, men mycket av det har egentligen inte varit min uppgift. Jag har gjort det på tid som inte funnits, eller om jag säger tid som inte arbetsgivaren betalat mig för och som kanske borde gjorts av någon annan som haft det på sin lott, men som jag upplevt som "lite slö eller lat" ? så då har jag gjort det själv för att få det gjort. Jag får så många liknelser och aha upplevelser när jag är hos betendevetaren, jag lär mig massor om mig själv och ser allt med lite tydligare gränser osv osv.. jag kan rabbla på hur mycket som helst om det, att få öppna sig och lära sig om människor och framför allt om hur jag alltid agerat och gjort och vad jag är för krumelur gör att jag verkligen varmt vill rekomendera alla att någongång i livet stanna upp och ta sig den tiden. Jag hade aldrig gjort det om det inte varit för bakslaget jag fick, men nu kan jag bara ärligt säga att det är bland det bästa som hänt mig. Om jag så inte jobbat nu på 2 månader som det ungefär blev men dessförinnan jobbat alltid sen möjlighet gavs och kommer att jobba tills jag går i pension, vad är då 2 månader? En liten, liten parantes i mitt yrkessamma liv. En parantes som gör mig starkare och smartare? Såhär känns det nu iaf vad som händer sen och hur det känns blir en senare fråga.
Opss, det blev lite djupt det där men det är något jag vill nå fram med.
I vår familj finns som du vet en liten tjej som är det bästa i mitt liv förutom kärleken och allt och alla andra. Men den lilla fina och rara tjejen har mer och mer kommit på att hon kan få mamman och pappan att agera på ett speciellt sätt om hon själv gör på ett sätt. Och hennes sätt är när hon bestämmer sig är det enda sättet det ska göras på. Annars blir det inte bra. Det går bara inte, protesterna är slående från den lilla. Mamman och pappan försöker visa, förklara på det sätt de tycker saker och ting ska göras på (precis som vi alltid gjort) men nu tar varje sak/ tillfälle lite extra tid.. Är det såhär det blir? Kallas det trots? Eller är det bara livet vi måste gå igenom för att vi ska bli föräldrar på riktigt och Signe ska bli en stor tjej och sen kvinna en vacker dag?
Vad som så älskar jag henne alltid och det måste väl vara det som räknas?
Idag har det varit en strålande dag, vi bjöd in Jennie, Henke och lilla Liv på fika. Vi möttes upp och promenerade tillsammans hem hit. Vi satt ute på balkongen i solen och käkade rabarberpaj. Kanske hur mysigt som helst, trots blåst så var det soligt och fint. ( Inglasad balkong är toppen sånna här dagar! )
På förmiddagen innan vi mötte upp ville Signe sitta där ute och sola sig och titta på folk, vet inte vem hon fått det ifrån?
Men efter ett tag blev hon tröttis..
Det var då vi packade ihop oss för att gå ut och möta Jennie och hennes lilla fina familj. Det blev inget sovet för Signis, det blev bus med lilla Liv och fika i stora lass "mer sååås, mer sååås" själva pajen var inget vidare men pappans hemgjorda vaniljgrädde, den såsen gick inte av för hackor.
När sen besöket gett sig av, såg jag att hon var mycket trött, men hon gick in i sovrummet, stängde dörren jag tänkte väl att hon kröp ner i sin säng. Jag plockade undan lite sen gick jag för att kolla, det blev så tyst med det samma. Jag hittade henne inte, 2 sekunders panik infann sig innan jag kom på att hon säkert krypit in i garderoben. Hon gillar att gå in och gömma sig där. Nu när vi städat bort massor av grejer inför visning av lägenheten så har det nu blivit masor av plats där inne. Mycket riktigt, jag sköt försiktigt garderobsdörren åt sidan och titta vilken liten stjärna jag hittade..
Tror ni som jag att hon längtar efter ett eget rum? Eller borde vi nöja oss nu när hon hittat ett och egentligen bo kvar här?
Nog för idag, ha det fint tills vi ses igen! :)
